Konferenser och resor på ryska floder - spridda minnesbilder
Det började egentligen i Boston. Jag var med i den internationella programkommittén för ISTE (International Society for Technology in Education)
och fick i uppdrag att hämta en rysk deltagare, professor Alexei Semenov, på flygplatsen. En vinterklädd person, omgiven av resväskor stod övergiven i 30-gradig värme. I en luftkonditionerad bil transporterade jag honom till
konferensen och inkvarteringen. Hans kollega, Boris Berensfield, jag och Alexei blev snart goda vänner. I förbrödringens tecken bjöd jag dem på ett improviserat “svenskt smörgåsbord”. Deras medhavda vodka i
en 3,5 liters flaska förhöjde snart stämningen. Där föddes tanken på en konferens i Ryssland, ombord på en flodkryssare som gick med turister mellan Sankt Petersburg och Moskva.
Vi utformade detaljerna med professor
Marilyn Schaffer, en annan god vän, på ett möte i Bryssel. Den första konferensen lockade deltagare från 52 länder, alla intresserade av datorn som ett hjälpmedel i utbildningen. Vi hade det modernaste fartyget, av alla
dem som trafikerade floderna. Utsökt mat, vodka, champagne, nattklubb och utflykter till kulturella centra längs vägen förgyllde konferensen och föredragen. Varje kväll uppträdde besättningen med rysk musik och ryska
danser. Jag skulle senare anordna inte mindre än sex flodkonferenser bl.a. för mina ADB-lärare, Västra handelskammaren och några helryska arrangemang där Alexei bett mig ansvara när han var förhindrad.
Konferensen
med ADB-lärarna var den längsta och mest innehållsrika. Vi kryssade i 12 dagar och var de första besökarna inom “den gyllne ringen” efter perestrojkan. Jag tog emot mina lärare i sommarvärme på flygplatsen,
ackompanjerad av en musikkår som spelade svensk och rysk musik. De första dagarna gjorde vi utflykter i Sankt Petersburg, såg Hermitaget och allt annat sevärt. Vi bodde på flodbåten Maria Ulianova med helpension och underhållning
varje kväll med ryska danser, rysk folkmusik, rysk balett och fartygets nattklubb som alltid var öppen .
Prisnivån ombord var förmånlig. En hel flaska rysk champagne kostade ca 3,50 kr. Den goda ryska konjaken var lika billig.
En glasburk full av rysk kaviar kostade 3 kronor. Till varje måltid stod en glas vodka på bordet. Ryssarna ansåg att just vodka botade allt från farlig strålning till mindre allvarliga sjukdomar. Första etappen gick mellan
Sankt Petersburg och Ladoga. Vi passerade ryska byar, omärkta av tiden och såg folket skörda på gammaldags vis. Ladoga är ett innanhav, större än man kan föreställa sig. I blåst och sjögång kom
vi fram till vår första anhalt, en ö med ett ryskt kloster och munkar som gick omkring i sina svarta, fotsida klädnader. Klosterkyrkan höll på att restaureras och redan här mötte vi ikoner överallt. Värmen
var tryckande. Jag lyckades få köpa en finsk ölburk, nedkyld och åtråvärd. Tänk vad små ting kan ge fullständig lycka. Klostret låg på andra sidan ön. Vi tog en mindre båt dit och fick
en lång promenad tillbaka på gamla grusvägar med slitna byggnader. Ryssar på landet målar inte sina hus utan låter dem åldras i sin gråa ton. Eftersom de normalt använder lärkträd som byggnadsmaterial
fungerar lösningen bra. Vi passerade ibland städer som var hemliga och vi fick inte gå iland. Troligen tillverkade man militärt material där. En kvarleva från Sovjettiden.
Överallt kupolkyrkor, kloster och ikoner.
Vi gjorde strandhugg i de medeltida städerna Jaroslavl och Uglish. Affärerna var tomma. Jag hittade slutligen en termometer för 15 kopek. Överallt satt gamla ryska tanter och sålde frukt och grönsaker. De var oerhört vänliga
och en av dem gav mig en uppsättning av gamla märken. Under kommunismen tillverkades olika slag av dessa för att fira händelser.
Under den första konferensen anlöpte vi Petrosavodsk vid Ladoga, en stad som tidigare tillhört
Finland. Universitetets elever gav en musikföreställning och jag själv berättade om den svenska IT-satsningen från den debattgrupp som från podiet höll tal och svarade på frågor. Min största upplevelse
där var den dockteater som gav “Den lilla sjöjungfrun”. En trolsk föreställning med enormt bra skådespelare. Dockor och skådespelare agerade samtidigt på scenen.
En dag besökte vi en grundskola
med oerhört välartade elever. De dansade och sjöng för oss. En liten flicka gjorde stort intryck på mig. Hon blev senare så tagen av ansvaret att hon gråtande sprang ut. Skolan hade också gjort en utställning
om Sovjet under det andra världskriget. Allt finns på den film som jag förevigade besöket och resan med.
Resorna långt in i den ryska kulturen gav otaliga minnen från ett land som tidigare varit ett mysterium för
oss västerlänningar. Vi drack heligt vatten från en källa med kranar för alla sjukdomar, besökte ett nordligt vattenfall, träffade intressanta personligheter.
Jag minns speciellt en äldre professor som samtidigt
var healer. Han försökte genom magiska rörelser bota mig från min värkande arm. Tyvärr utan framgång. En annan healer ombord kunde med hjälp av ett lod, fäst i ett snöre lokalisera sjukdomssymptom. Han lyckades
faktiskt upptäcka en dåligt fungerande njure på en av konferensdeltagarna. Många ryssar är djupt religiösa och tror på övernaturliga fenomen. På kvällarna satt han och jag och filosoferade. Han hade en
bisarr teori. Den gick ut på att man inledningsvis skulle förbjuda allting. Sedan skulle man successivt tillåta allt fler aktiviteter. Detta synsätt skulle bidra till en positiv samhällsutveckling.
En tidig morgon lade vi
till vid en liten by längs Volga. Jag tog en morgonpromenad i stillheten och trodde mig tillbaka till 1800-talet. Små, förfallna, grå stugor och krokiga gummor och gubbar var uppe för att ta hand om sina djur. Vilken kontrast till
vårt moderna, luxuösa liv ombord. Livet på den ryska lantbygden tycktes oberört både av kommunism och andra samhällsomvälvningar. Stillhet, hårt arbete och religion dominerar deras liv.
Jag har vid många
besök i Ryssland imponerats av deras gamla kultur och stora kunskap. Den ryska skolan är traditionell, hävdar kunskap, konkurrens och disciplin. Överallt på tunnelbanetåg och bussar satt människor och läste klassisk
litteratur.
Min uppfattning har förändrats. Från att ha skrämts av den gamla kommunismen inser jag att den nya perestrojkan avslöjat ett fredligt folk, som liksom vi vill skapa en trygg tillvaro. Människor är ganska
lika var de än finns.