Några ostrukturerade och fragmentariska Alfa-(p)artiklar från Bengt Bengtsson.
Dags för lite bakgrund. Jag växte upp på en skuta och hade bara sjön i framtidstankarna. När min fars första båt sjönk i en decemberstorm i Östersjön försvann de planerna. Hans sista båt blev förresten ombyggd till ett flytande museum i staden Lahaina på ön Maui och fick namnet Carthaginian II. Bild finns på nätet. Det fanns inga bra alternativ till sjökaptensyrket så jag bokstavligen halkade in på Handelshögskolan – den hade kortast studietid - tog min examen men trivdes inte med kontorsarbete.

Läraryrket kom som en räddare i nöden. På den tiden var sommarlovet nästan tre månader! Som latinstudent var jag fascinerad av språk och kommunikation När datorerna kom var det ganska naturligt att halka in där också. Det humanistiska inslaget i ADB förstärktes av att vår ADB-lärarkurs leddes av en före detta holländsk präst. Hans förmåga att levandegöra Epsilon och kompilatorer minns jag än. Detta att nästan alla sinnesintryck kunde representeras av nollor och ettor i olika kombinationer var fascinerande, liksom den hastighet som det hela skedde med. Jag förstod enkelheten i komplexiteten eftersom vi inledningsvis bara arbetade med 28 bokstäver, 10 siffror och några specialtecken. Det borde inte vara svårt för en maskin att hantera dessa symboler. Att färg, grafik, bild och ljud och andra multimediala data kunde digitaliseras, analyseras, bearbetas och presenteras nämndes knappast som möjlighet i några prognoser. Ordet BASIC förmedlar mognadsnivån på epoken. Möjlighet till en tids- och platsoberoende multimedial och global kommunikation förekom kanske mest i science-fictionromaner. Vilken utveckling vi varit med om!

Min tid som studierektor på ADB-linjen känner ni nog till men jag har alltid haft en egenhet att försvinna ut på andra uppdrag. Skoldatorn Compis blev min första utmaning utanför skolans värld. Den betecknas av många som ett fiasko, men då får man komma ihåg att det var världens första 16 bitars persondator till en femtedel av ordinarie PC-pris. Tyvärr kom den innan MS-DOS skapade en standardiserad marknad. Alla dataexperter i Sverige hade rekommenderat CPM som framtidens operativsystem. Så mycket för den expertisen. I Norge köpte över 60 procent av skolorna datorn, vi sålde den även i stora mängder till Italien. Själv var jag nära att få den godkänd som skoldator i Turkiet. En omtumlade upplevelse eftersom min presentation där kolliderade med Miss Universum tävlingen på hotellet. Mustaschprydda gentlemän blev distraherade av kvinnlig fägring när jag framförde datorns fördelar. En annan rolig episod var när jag presenterade konceptet för en hög tjänsteman i Ankara. Han satt fullständig livlös och lyssnade på min framställning. Efter ca 5 minuter yttrade han försynt ”Sorry but I am out of batteries” Karln hade hörselapparat och hade inte uppfattat någonting. Efter batteribyte blev engagemanget större ja rentav livligt. .

Compis slutade eller fortsatte som PC i Ryssland där en MSDOS-version utvecklades. Kommersiellt blev den en framgång. Vad få vet är, att det utvecklades en enorm mängd pedagogisk programvara till Compis. Speciellt norrmännen gjorde många bra utbildningsprogram. Vi lade ner mer pengar, tid och kraft på programutveckling och läromedel än på utveckling av hårdvaran. Compis berömdes också på diverse mässor runtom i världen bl a i Las Vegas av alla ställen. Tyvärr hade inte skolväsendet pengar för fortbildning av sina lärare, bara för inköp av utrustning. Detta problem tycks finnas kvar och förhindra en framgång för IT i undervisningen Vi var alltför tidigt ute med pedagogiska innovationer.

Själv lärde jag mig ohyggligt mycket under projektet och fick därför förmånen att medverka i både Dataprogramgruppen och Datautbildningsgruppen vid Utbildningsdepartementet. Där skrev jag rapporter och ledde olika projekt. Har någon av Er läst min slutrapport? Den trycktes på grund av penningbrist i en mycket begränsad upplaga. De fyra åren uppe i Stockholm var otroligt intressanta och givande. Jag uppdrogs bl a att åka runt till diverse länder och se vad man gjorde med och tänkte kring datorn som ett pedagogiskt hjälpmedel. Resorna gick lätt att kombinera med ren turism. Jag fick på köpet trevliga, privata upplevelser och många utländska vänner. De flesta finns kvar i min adressbok i Outlook Express. Alexei Semenov som hjälper oss med Moskvabesöket, träffade jag förresten i Boston dit han kom, vinterklädd i 35 graders värme. Vi ordnade ett svenskt smörgåsbord med vodka och småvarmt. Ett exotiskt inslag i en konferens. Vänskapen har lett till ytterligare flodkonferenser och samarbetsprojekt kring programutveckling av pedagogisk programvara. Några av dessa program har sålts i Sverige av företaget Young Genius.

Officiella uppdrag genererar många, nya bananskal att halka in på. Jag fick konsultuppdrag för olika datorföretag. IBM. AST, Victor etc och hjälpte dem att bevaka skolsektorn. De trodde inledningsvis att skolan var en intressant och givande, kommersiell marknad. Mitt sista uppdrag var för Enator där jag ansvarade för deras skolprojekt, for runt med IT-generationens bussar, sålde strategier, seminarier och utbildning och medverkade i utvecklingen av Den Digitala Skolbänken – ett användarvänligt skal framför Windows – Tyvärr hade skolorna inte råd att köpa den privata sektorns tjänster. Liksom många andra ambitiösa ansträngningar för att stimulera elevernas kognitiva utveckling dog projektet ut.

Ett minne som jag faktiskt är extra glad för att ha upplevt är min i direktsändning i amerikansk TV. Under nästan två timmar figurerade jag på skärmarna och fick tillfälle att berätta om den svenska satsningen på IT och besvara frågor från USA:s alla hörn. Sändningen skedde från London där jag satt instängd i en studio mitt i natten och med hjälp av datortekniken och TV kunde kommunicera. både i ord och bild. Det blev en första kontakt med interaktiv video.

Jag medverkar just nu i olika internationella organisationer. Konkurrensen är inte mördande. Ytterst få svenskar verkar vilja delta i sådant arbete. Att jag kom med beror troligen på att. ”Regnar det på den rike så skvätter det på den fattige”. Varje år anordnar vi konferenser på mer eller mindre exotiska platser. Där träffar man sina gamla vänner, lyssnar på deras nygamla föredrag i modern IT-teknisk utformning, pratar minnen och får nya bekantskaper.

Det roligaste upplevelsen från denna verksamhet är definitivt min medverkan i den östeuropeiska kommitté som planerade och genomförde UNESCO-konferensen om utbildning i Moskva för några år sedan. Vi hade våra möten i sommarpalatset utanför St Petersburg i en mycket sofistikerad miljö med massor av rysk kaviar och rysk champagne som populära inslag i planerandet.. De mötena var egentligen upptakten till ALF:s besök i Moskva.

Varför skriver jag allt detta? Inte bara för att berätta om hur oerhört trevligt och intressant mitt ADB-liv har varit utan för att tala om hur mycket ADB, IT och ICT - som det numera lär heta - har givit mig och hur tacksam jag är för detta oplanerade val av yrke. En gammal kollega sa en gång ”Man skall inte skriva manus för sitt liv”. Det ligger mycket sanning i detta. Egentligen har jag aldrig upplevt att jag arbetat, mest flutit omkring och haft roligt. Jag minns med speciellt stor glädje alla trevliga kollegor i ALF och naturligtvis mest mina lärare från tiden på Lasarettsgatan. Göran och jag träffas förresten regelbundet, äter goda räksmörgåsar och diskuterar kunskapshantering.

Det jag mest uppskattar är kanske alla de trevliga människor jag fått möta. Wodehouse, skrev en gång ”Det behövs många olika typer av människor för att skapa en värld”. Ser fram emot att Ni andra ALF:are delar med Er av Era yrkes- och privata erfarenheter. Mina bästa minnen i ALF var nog när jag och Jan-Erik arbetade ihop med ADB-linjens framtida utseende och inriktning. Jan-Erik är en sjusärdeles kunnig och trevlig person. Vi hade tillsammans många fina duster med den akademiska världens representanter.

Sen minns jag naturligtvis våra resor tillsammans. Det händer så mycket på en resa. Jag glömmer inte när två i USA-resan kom inrusande på mitt hotellrum och klagade över att en flicka slagit in i deras fönster (på 11:e våningen). En oerhört tragisk men samtidigt otrolig historia. Sen kom en kvinlig deltagare från vars toalett en vidrig råtta hade krupit ut etc, etc. Nyhlens resväska som kvarglömd i hotellfoajen fick göra en jorden runt tur innan den återfanns. Varje dag nya minnesvärda händelser.

Från vårt ryska flodäventyr minns jag särskilt en replik “ en ikon till och jag dödar dig”. Jag tror vi efteråt bytte namn på konferensen från EkonCom till IkonCom? Och den klassiska repliken från en annan deltagare när vi träffades på akterdäck under en föreläsning “Life is too short for sessions”. Nu sitter man som pensionär och har möjlighet att se tillbaka men även framåt.  Att Costa Ricaresan blev inställd var en stor besvikelse. Jag ansträngde mig verkligen för att genomföra den. Jag lärde mig uppskatta det landet när jag utbildade några av deras lärare i programdesign..

Att undervisa spansktalande lärare om en kanadensisk metod på engelska blev extra betungande, eftersom allt mödosamt framtaget undervisningsmaterial kom fram först fyra dagar senare. Någon hade av misstag låst in min väska i ett bagagerum på flygplatsen. Lite jordbävning, regnskogar, orörda badstränder, folket och många bananodlingar gjorde ett starkt intryck på mig. Våghalsigt flyg i enmotoriga plan upp till templen i Tikal gjorde besöket extra intressant. Just då pågick ett mindre inbördeskrig i Guatemala. Eftersom jag hade en röd skjorta ansågs jag tillhöra rebellerna vilket tog en viss tid att förklara och förneka.

Detta var mycket blandade och bara ett fåtal fragmentariska partiklar från mig som numera bara seglar, skriver lite, umgås med familjen och i stort sett har det bra. Som Rudyard Kipling en en gång skrev “Gamla (soldater) studierektorer dör inte, de bara försvinner”. Det tänker jag inte göra.