Spridda minnesbilder från mitt arbete, utan kronologisk ordning

Under min tid på Utbildningsdepartementet etablerade jag många internationella kontakter. Min engelska, tyska och franska var tillräckligt bra för att jag kunde klara av både privata och yrkesmässiga samtal. På så sätt blev jag bl.a. medlem i ISTE´s :internationella programkommitté. Våra konferenser spreds ut i världen.

Några platser att nämna är
New Orleans, Denver, Boston, Hartford, Orlando och massvis med andra i USA. Jerusalem, Sofia, Prag, Budapest, Oslo Paris, Trondhjem, Edinburgh, Twente, London, Bryssel, Bern m.fl. i Europa. Seattle, Vancouver, Viktoria, Toronto, Montreal i Kanada, Moskva, Sankt Petersburg, Uglish, Jaroslav, Petrosavodsk och andra platser i Ryssland

Min roll var bl.a. att deltaga i planeringen och genomförandet och dessutom själv hålla föredrag om mina erfarenheter kring IT i utbildningen. Självklart fick jag många vänner och dessa i sin tur bjöd in mig att hålla föredrag och kurser i sina respektive länder. På så sätt hamnade jag i Guatemala, Costa Rica och Ryssland.

Ryssland var speciellt intressant eftersom jag fick äran att vara medlem i den Ryska programkommitté som organiserade en UNESCO konferens om datorn i utbildningen i Moskva. Vi förberedde denna från Sommarpalatset i St Petersburg i en oerhört kulturell och angenäm miljö. Vi bodde på palatset och till frukost, lunch och middag serverades rysk kaviar, rysk champagne och naturligtvis rysk vodka. Det kändes högtidligt att som ende svensk få ett så hedersamt uppdrag. Konferensen i Moskva blev lyckad.

En fördel med dessa konferenser var att jag kunde ta några dagar ledigt efteråt och på så sätt kombinera arbete med turism. Jag minns ett antal sådana privata upplevelser.

Jag blev inbjuden till Kanada för att medverka i deras planering av projekt 2000. En vision om hur IT kunde användas i kanadensiska skolor. Denna konferens hölls i Victoria utanför Vancouver. Jag inkvarterades på ett riktigt lyxhotell med fantastisk mat. En kollega tog mig med på en båtutflykt i skärgården. Den påminner nästa helt om den norska, storslagna naturen. Vi susade runt bland de snöhöljda bergen i en unik miljö.

En annan kollega bjöd in oss européer, jag var alltid ende svensk, till en enastående kväll i kollegans hem. Huset låg med utsikt över Stilla Havet. Frun var konstnär och en av de första som via datorn visualiserade musik. Vi åt, drack och umgicks. På eftermiddagarna drack vi five o´clock tea på staden Viktorias berömda hotell. Victoria hade glömt sig kvar i sekelskiftets engelska miljö, både materiellt och andligt. Det var en rogivande, pietetsfull upplevelse.

Till Dallas blev jag bjuden, två gånger t.o.m., för att som ende svensk tala inför USA:s skolledare. Det var onekligen nervöst att stå ensam på podiet med så många åhörare men jag betraktades som ett exotiskt inslag och mottogs väl. En deltagare tog med mig på en runda i stadens skobutiker. Intressant, då han hade storlek 52, ingen normalstorlek.

En mycket god vän från Ryssland, Evgueni Khvilon, professor, som arbetade för UNESCO i Paris, var med på konferensen i New Orleans. Jag hade träffat honom ett antal gånger förut bl.a i Den ryska UNESCO kommittén. Honom hjälpte jag att hitta en klänning åt hans fru. Själv var han ganska liten men hans fru ganska stor så vi köpte en tältliknande dräkt, som han själv tyckte skulle passa alldeles utmärkt. Jag minns också en speciell middag på ett matställe där man spelade lokal musik på tvättbräden etc. Orleans hade ju tillhört Frankrike en gång i tiden och mycket i staden, både musik och byggnader, var typiskt franska. På kvällarna hemsökte vi olika jazzklubbar där äldre, mörkhyade gentlemän spelade sin öronbedövande musik. Publiken drack öl och lyssnade.

I Orlando bodde jag på ett inhägnat hotell där en av våra konferenser ägde rum. Runt hotellet stod beväpnade vakter. Vi fick stränga order att inte ge oss in i centrum. Platsen var alltför farlig. Konstigt att uppleva instängdhet i frihetens stamort på jorden. Överhuvudtaget såg jag mycket fattigt folk i USA. I New York finns en stadsdel där de som hamnat utanför bor. Där låg folk döda på gatorna utan att någon brydde eller vågade bry sig. Klyftan mellan rika och fattiga var stor. De flesta amerikaner hade dock en mycket bra tillvaro. Avsaknaden av sociala skyddsnät gjorde tyvärr att man lätt kunde hamna i rännstenen om man inte försäkrat sig för detta.

En tidig minnesbild är från London. Jag var inbjuden till BBC för att höra lite om deras Doomsday Project. År 1066 lät Wilhelm Erövraren sända ut kurirer till alla delar av England för att kartlägga vad som hände. Som en upprepning lät BBC elever från hela landet samla in och dokumentera England i data och bilder. Det hela publicerades i Doomsday Book . En kväll var jag bjuden på balett i Covent Garden. Den världsberömde dansaren, Nurejev, skulle uppträda. Han var på neråtgående och hade fått AIDS. Under sitt framförande råkade han halka på scenen. Det var nog första gången en publik såg detta ske. Ett intressant minne från en tidig skolkarriär inom databranschen. Speciellt intressant för att jag senare skulle se många baletter i Sankt Petersburg på den teater där Nurejev utbildades och arbetade.

En gång såg jag baletten “Nötknäpparen” på Kirovteatern i Sankt Petersburg, en minnesvärd föreställning där första scenen var en tidig julmorgon då gästerna kom för att fira jul. En sådan illusorisk och pampig scenbild och en sådan enastående balett har jag aldrig sett vare sig tidigare eller efter.

Ett annat minne, denna gång i Budapest. Vi var bjudna på en operaföreställning och hade fått ganska dåliga platser. I pausen med Tokajerdrinkar kom en gammal dam från personalen och lotsade diskret in mig i presidentens privata loge med en utmärkt utsikt över scen och salong. Jag tog med mig en finsk kollega och vinkade åt publiken när de kom tillbaka efter pausen. Logen hade oerhört bekväma fåtöljer och vi kunde sitt och smutta på våra drinkar och verkligen avnjuta föreställningen. Våra övriga kollegor kastade troligen avundsjuka blickar upp mot vår loge. Att operan spelades på ungerska spelade mindre roll. Jag förstod ändå inte mycket av handlingen. Först senare fick jag den förklarad för mig.

EPCOTcenter i Florida är byggt kring en insjö och omgivet av paviljonger från nästan hela världen. Jag blev bjuden på middag i Mexicos monter. Vi satt vid en aktiv vulkan och serverades tapas och andra intressanta rätter. Plötslig aktiverades vulkanen och aska och lava tycktes spruta upp ur den. Hur detta åstadkoms vet jag inte, bara att upplevelsen stannade kvar i mitt minne. Det var en av de mest välsmakande måltider jag någonsin ätit.

Minnesfragmenten dyker upp. Nästan varje vecka var det flygturer till nya destinationer och nya konferenser. Det var ungefär som att åka spårvagn även om destinationen var annorlunda. Väskan stod alltid packad. Den första ägde rum i Holland. Jag var inbjuden för att medverka i ett holländskt projekt och samtidigt redogöra för våra svenska ansträngningar att införa datorn som hjälpmedel i undervisningen. Där träffade jag för första gången Betty Collis från Kanada och Jef van Moonen från Holland, båda professorer och ganska internationellt kända. Senare skilde sig båda och gifte sig med varandra. Vi har hållit kontakten genom åren.

Vi kom en gång alla tre till Israel och en konferens där. Efter konferensen for vi runt i en buss med en något alkoholiserad, engelsktalande guide. När vi besökte Masada, den borg där israelerna kämpade mot romarna var det olidligt hett. Försvararna av borgen föredrog att ta livet av sig själva och sina familjer för att inte bli fångar hos romarna. En linbana gick upp till platån. Marilyn Schaffer från USA, också en god vän från den tiden, bad mig fotvandra ner för sluttningen. Linbanan hade onekligen varit bekvämare. Jag kanske är den ende som mödosamt tog mig ner i mina finskor i den oländiga terrängen. På avstånd såg vi våra konferensdeltagare hurra för våra ansträngningar. En bisarr upplevelse.

Jag besökt också moskén i Jerusalem och kunde sticka in en hand för att beröra det berg från vilket Mohammed hade ridit upp till himlen på en vit häst. På den tiden levde palestinier och israeler fredligt tillsammans. Först när Arafat blev president och startade befrielserörelsen för att göra Palestina till en egen stat började oroligheterna och våldet. Min egen uppfattning efter tre besök i Israel är att Palestina saknar både materiell och immateriell infrastruktur för att någonsin kunna fungera som en självständig stat. Det vore mycket bättre om parterna kunde återgå till sin tidigare, fredliga samexistens. Kanske en utopi på grund av allt hat som uppkommit? Båda länderna är förlorare. Turismen, deras främsta inkomstkälla och tryggheten har försvunnit till ingen nytta. Folket utsätts dagligen för väpnat våld.

Vi besökte också Jesus födelseplats (förmodade) i Betlehem. Jag fick en bismak i munnen genom den kommersiella satsningen i födelsekyrkan. En svettig präst försökte prångla ut souvenirer mitt i helgedomen. Det var ett estetiskt stilbrott för mig. Nog borde den kommersiella delen av turismen kunna hålla till utanför helgedomen.

Ett annan roligt minne är från Skottland. Dataprogramgruppen samlades i London och vi tog sedan nattåget, The Flying Scotsman, upp till Edinburgh och en annan god vän, David Walker, som ansvarade för Skottlands satsning på datorn i skolan.. Jag hade en egen kupé och blev serverad frukost av en trevlig butler ombord. Kupén hade egen dusch och toalett. Vilken lyx för en medelsvensk lärare! Min bekant köpte senare en vingård i Frankrike och om han inte dött lever han troligen kvar där än.

Ett rörande minne är från staden Jaroslav dit vi kom som första västerlänningar efter Perestrojkan. Längs gatorna satt gamla gummor och sålde grönsaker från sina dachor. Butikerna var tomma. Alla jagade runt i butikerna för att åtminstone hitta någon souvenir. Det enda vi kom över var en badtermometer för 15 kopek, knappt ett öre i dagens penningvärde. Men vi möttes av mycket mänsklig värme och omtanke. Jag har upplevt ryssarna , kanske sagt det förut, som ett mycket vänligt folk, kuvat i sjuttio år av ett omänskligt politiskt system. De har också, kanske av nödtvång, en mycket stark sammanhållning i släkten och hjälper varandra.

Till Toronto var jag inbjuden av Betty Collis. Vi var en liten grupp, fyra personer, som skulle dra upp strategier för den kanadensiska skolsatsningen på datorer. De hade, liksom vi, byggt en speciell dator för skolan. Detta visade sig , liksom i Sverige, vara en felsatsning. I Toronto tillbringade jag ofta kvällarna i baren på det höga, roterande utsiktstornet. Under tornet fanns en speciell attraktion. Man simulerade en rymdresa till en annan planet. Det var oerhört verklighetstroget. Man köpte biljett, genomgick en hälsoundersökning och tog plats i rymdskeppet. Färden var otroligt verklig, Man såg genom fönstren hur Jorden försvann i fjärran. Under starten vibrerade skeppet våldsamt, eldflammor slog ut utanför ventilerna. Sedan övergick allt i stillhet och planeterna susade förbi. I Toronto åt jag förresten min först sushi. Japanerna i staden hade en fest som jag besökte. Det tog en hel dag att avverka alla japanska aktiviteter.

Minnena bara dyker upp. I Sankt Petersburg blev jag inbjuden av biskopen för att få se deras reliker m.m. Vi satt båda högt upp i kyrkan, omgivna av antika ikoner. Jag satt förresten på en av dem. Biskopen ville att jag skulle anordna en ikonutställning i Sverige. Dumt nog blev det aldrig av.

Jag kände också den person som skötte privatiseringen av statliga företag. Alla var ju statliga under kommunismen Där fick jag ett annat oemotståndligt erbjudande att för 400 000 svenska kronor köpa stadens största varuhus mitt i centrum. Varför slog jag inte till? Många ryska politiker gjorde sig en förmögenhet på att billigt bli ägare till oljeföretag, gaskompanier etc. etc. På den tiden rådde rena Vilda Östern. Lagarna var skrivna för ett kommunistiskt samhälle men samhället höll på att privatiseras och bli västerländskt kapitalistiskt. I detnna avsaknad av nya lagar var allt möjligt. Den ryska maffian frodades.

På den kulturella sidan måste jag berätta att jag blev bekant med chefen för Hermitaget. Rysslands internationellt kända museum. Om man tittar på ett föremål i en minut lär man få tillbringa 30 år därinne. En enorm samling konstverk av de stora mästarna är kanske kronan på verket. Han lät fotografera sig med mig och kortet finns någonstans i min samling.

Kizhiöarna i Ladoga är ett friluftsmuseum som man bara når med båt. Muséet är speciellt därigenom att samtliga byggnader är byggda av trä och utan spik. Ön är stor och man får en konkret bild av hur både vanliga bönder och herrefolk levde under tsartiden. Där finns också en plats där jordenergin koncentrerats och en gammal grekisk-ortodox kyrka. Om man lägger sig där med utsträckta armar och låter energin flöda lär man bli man botad för de flesta sjukdomar. Jag har varit där inte mindre än sex gånger och varje gång är jag lika imponerad.

Ett mycket speciellt minne är från en konferens i Prag med ryssar år 1991. Det var mitt i augustikuppen då gammalkommunister ville ta tillbaka makten och Ryssland var nära ett inbördeskrig. Vi satt alla en hel natt och lyssnade på rapporter från Moskva. En speciell, ödesmättad stämning som förvandlades till fest när Jeltsin fick med sig armén och segrade.

Okay! Minnena dyker upp och någonstans måste jag sluta. Överallt där jag varit har värdefulla minnesbilder stannat kvar. Varje gång jag ser på de föremål i hemmet som jag köpt under min aktiva tid vaknar minnen till liv. Ofta är det små händelser. De verkligt stora minnena är från alla kollegor och vänner jag mött och umgåtts med. Människorna är de viktigaste minnena.